Pengar

"Många av oss är fast i en cirkel där vi spenderar pengar som vi inte har på grejer vi inte behöver, för att göra intryck som inte är bestående på människor som vi inte bryr oss om."

- Tim Jackson

Känner vi igen oss? Hur blev det egentligen så här? Och kanske viktigast av allt: vad gör vi åt det? Under fyra luckor i adventskalendern vill jag försöka skissa upp en annan cirkel att snurra i. Välkommen att snurra med.

Del 4: Pengar
Enligt olika rapporter antas de flesta svenskar lida av ekonomisk stress. När de berättar på A-ekonomi att det råder "osäkerhet i världsekonomin" så blir vi lätt osäkra också inombords. Men det är en börda som vi ofta bär på egen hand, eftersom svensken ogärna pratar om sin ekonomi med andra. Istället sneglar vi på människor omkring oss, och konstaterar att vi inte har råd med det liv vi önskar leva. Men i vilja att ändå hänga med på tåget så går vi in i cirkeln där vi "spenderar pengar vi inte har...".

Nej, det här är inte en verklighet som jag själv upplevt, och antagligen lika främmande för många av er som läser den här kalendern. Jag har ingen aning om hur det känns att behöva låna pengar för att köpa julklappar till sina barn, och det vore alldeles för enkelt för mig att raljera över svenskens oansvariga sms-lånande.

Men jag skulle önska att vi kunde börja prata lite mer om våra pengar. Att vi kunde hjälpa varandra att se vad vi faktiskt har. För det är ju så, att de flesta av oss ändå är ofantligt rika. Om vi bara sneglar åt rätt håll så blir det smärtsamt tydligt. Jag knappade in den svenska medelinkomstlönen på globalrichlist.com och fick följande resultat:

Faktum är att jag fortfarande tillhörde de 14% rikaste i världen när jag istället skrev in mitt årliga studiebidrag!

Tänk om vi kunde hjälpa varandra att se detta. Att se att vi är rika. Att se att vi har råd att vara generösa. Och tänk om vi kunde tala om vårt liv och vår ekonomi på ett sådant sätt att människor runtomkring oss inte blir stressade, utan istället slappnade av och såg på sitt liv i förnöjsamhet.

Jag hörde nyligen om en kille som i sitt årliga lönesamtal blev föreslagen en löneökning med 1000 kr. Inte överdrivet mycket pengar, men ändå knappast ett ovälkommet tillskott för de flesta av oss. Men killen chockar sin chef med ett noga övervägt svar: "Jag och min familj har faktiskt så vi klarar oss, och till och med lite mer. Så istället för att ge det här till mig så vill jag att du ger 1000 kr extra till den på företaget med lägst lön."

Jag kan fundera över hur chefens tankar gick efter det där. Eller vad de andra på företaget sa. Den här killen är på intet sätt den högst betalda på sin arbetsplats. Vad tänkte de som hade mer i lön än honom? Kanske tänkte de, åtminstone för en stund, att de också har så att de klarar sig.

Grejer

"Många av oss är fast i en cirkel där vi spenderar pengar som vi inte har på grejer vi inte behöver, för att göra intryck som inte är bestående på människor som vi inte bryr oss om."

- Tim Jackson

Känner vi igen oss? Hur blev det egentligen så här? Och kanske viktigast av allt: vad gör vi åt det? Under fyra luckor i adventskalendern vill jag försöka skissa upp en annan cirkel att snurra i. Välkommen att snurra med.

Del 3: Grejer
Det berättas att Martin Luther, en tid efter reformationen, blev uppsökt av några hängivna lärjungar som fanns i den församling där Luther var präst. Och lärjungarna sa, "Fader Martin, vi hoppas att du inte blir vred på oss att vi frågar, men hur kommer det sig att det enda du predikar för oss, vecka efter vecka, är evangeliet?". Luther förstod det underliggande budskapet hos lärjungarna: "vi är redo att gå vidare i tron". Men Luther svarade dem: "Jo, jag predikar evangeliet varje vecka eftersom ni vecka efter vecka glömmer bort det. Eftersom ni vecka efter vecka inte lever som människor som följer Kristus. Och jag kommer fortsätta att predika evangeliet till den dag jag ser att det slagit rot i era liv." Och Luther predikade evangeliet intill döden.

Jag tänker på den här berättelsen när jag sätter mig ner för att skriva ännu ett inlägg om vår överkonsumtion och alla grejer vi äger. Jag klandrar dig inte om du känner som Luther-lärjungarna, att vi har hört det här budskapet nu. Också jag kan tänker ibland att det är dags att gå vidare.

Men det är min erfarenhet och övertygelse att en del saker ändå måste sägas på nytt och på nytt. Varje vecka, och egentligen varje dag, behöver jag få höra att min synd är förlåten. Lika ofta behöver jag höra att Kristus är uppstånden och Anden given. Lika ofta behöver jag höra att jag tillsammans med mina trossyskon utgör Kristi kropp på den här jorden. Jag måste få höra allt detta, eftersom jag gång på gång tenderar att glömma det.

På samma sätt är jag övertygad om att allt som gör uppror mot den verklighet som nyss beskrivits, måste avväpnas. Avgudarna måste gång på gång avslöjas för vad de verkligen är.

Jag vet inte hur du reagerar på ordet avgud. Jag har tidigare tyckt att det är ett problematiskt begrepp som kan användas för att spiritualisera hela tillvaron och dela upp allting i svart/vitt. Men det behöver faktiskt inte bli så mystiskt. De flesta av oss kan nog skriva under på den enkla beskrivningen att saker och ting kan ta den plats som var avsedd för Gud. Allt det som gör anspråk på Guds domäner, det är det vi kallar för avgudar. Luther beskriver det som att "det vartill du sätter din tillit och förtröstan, det är din gud". Avgudarna är alltså relativa, i det att de varierar från tid till tid, i olika kulturer och hos olika individer. Denna föränderlighet är också ett viktigt skäl till att vi gång på gång behöver hjälpa varandra att avslöja det som har en benägenhet att ta Guds plats.

Så, vilka är våra avgudar i Sverige 2011? Många hävdar att det är våra grejer: smarta telefoner, tajta jeans och mysig inredning. Och ja, vi offrar många av våra slantar i de tempel där nämnda saker står till buds. Om det är sant att mitt hjärta följer i mina pengars fotspår (Matt 6:21)... så är Marieberg antagligen Örebros största kardiologiska klinik.

Men man skulle kunna fråga sig om det verkligen är grejerna vi avgudar? Bara på Blocket finns idag över 1000 iPhone4 till salu, en telefon som släpptes för ett och ett halvt år sedan. Om man anser att tillit innebär en långvarig överlåtelse har vi knappast en särskilt tillitsfull relation till våra grejer. När inredningsmodet byter nyans, jeansen blir för säckiga, och telefonmodellerna uppdateras med ett "s" - då finns inga svurna eder som håller oss kvar. Så när allting ständigt slits och byts ut, vilken är den bestående avguden i denna konsumismens tidevarv? Är det grejerna, eller är det kanske den eviga jakten på något bättre? En av de historiska hjärnorna bakom General Motors beskrev detta som "the organized creation of dissatisfaction", och det är väl precis vad konsumismen handlar om. En evig otillfredsställelse som inte gör att vi avgudar våra grejer, utan snarare att vi ständigt söker efter något nytt att dyrka.

Om vi som kristna vill förändras, och leva ut någon slags trotsig motkultur i den tid vi nu lever, då behöver vi gå djupare än att tala om alla grejer. Vi behöver tala om otillfredsställelsen som leder oss till grejerna. En bra utgångspunkt för detta är att söka råd hos de som har gått före. Kyrkofadern Augustinus har exempelvis en hel del att säga om vår längtan. Han menar att en djup längtan och otillfredsställelse hör till människans livsvillkor. Men Augustinus förstår också konsumismen som en omöjlig lösning: vår längtan kan inte stillas med hjälp av materiella ting, eftersom dessa till sin natur är tillfälliga. Det skapade är inte mål i sig självt utan har endast ett värde i relation till Skaparen. Som kristna är vi därför kallade att låta Gud själv råda bot på vår otillfredsställelse, och att se på våra grejer som medel för att nå vårt sanna mål. För, menar Augustinus, grejer ska användas men endast Gud ska åtnjutas.

"Du, o Gud, har skapat oss till Dig, och vårt hjärta är oroligt tills dess det finner vila hos Dig"

(Ur Augustinus Bekännelser)

Intryck

"Många av oss är fast i en cirkel där vi spenderar pengar som vi inte har på grejer vi inte behöver, för att göra intryck som inte är bestående på människor som vi inte bryr oss om."

- Tim Jackson

Känner vi igen oss? Hur blev det egentligen så här? Och kanske viktigast av allt: vad gör vi åt det? Under fyra luckor i adventskalendern vill jag försöka skissa upp en annan cirkel att snurra i. Välkommen att snurra med.

Del 2: Intryck
Vi vill göra intryck, lämna avtryck. Göra skillnad. Förändra världen, eller i alla fall en liten del.

Vart börjar vi? Återigen: där vi står, hos de vi har omkring oss.

Lars-Åke, en tidigare lärare på skolan där jag går, brukade ibland säga: "Om du verkligen får betyda något för två-tre människor på den här jorden, då är det stort."

Snacka om att sänka ambitionerna - det är väl ingen match med bara två-tre människor! Och samtidigt så anar vi något bakom orden "verkligen får betyda något...". Vi förstår att det handlar om något annat än uppmuntrande "gilla"-tryckande på Facebook. Något mer än att skicka julkort och bjuda till inflyttningsfester. Att göra positiva intryck som består är kanske inte vardagshändelser. Det kanske faktiskt kräver en hel del ansträngning, uthållighet, avskalning och en massa annat. Kanske är det sant att två-tre personer är fullt tillräckligt som livskallelse, om vi pratar om bestående intryck.

När Greger (en annan lärare på min skola) någon gång citerade Lars-Åkes ord sa han något annat som har bitit sig fast hos mig. Han lade nämligen till att "om du är engagerad i barn- och ungdomsverksamhet under några år så kommer du märka att de där två-tre människorna löser sig av sig självt".

Här finns alltså något av en paradox. Å ena sidan talar vi om en livskallelse som kräver uppoffring och ansträngning. Å andra sidan om några års engagemang som ger samma resultat "av sig självt".

Att göra intryck som består är alltså enkelt eller svårt beroende på vad vi gör. Och egentligen är det ju ganska enkelt. Det är svårt att göra vackra avtryck på den här planeten om vi inte börjar i vår trädgård. Det är svårt att göra skillnad för människor vi ser på håll, men lättare med de vi möter i vår vardag. Och det är svårt att göra bestående intryck på världens mäktiga och självständiga, men lättare med unga människor som längtar efter någon som ser och vägleder.

Att byta cirkel

"Många av oss är fast i en cirkel där vi spenderar pengar som vi inte har på grejer vi inte behöver, för att göra intryck som inte är bestående på människor som vi inte bryr oss om."

- Tim Jackson

Känner vi igen oss? Hur blev det egentligen så här? Och kanske viktigast av allt: vad gör vi åt det? Under fyra luckor i adventskalendern vill jag försöka skissa upp en annan cirkel att snurra i. Välkommen att snurra med.

Del 1: Människor

Om den onda cirkeln behöver rivas upp från grunden, så låt oss börja med att vända på ordningen. Låt oss tala om människor.

Jag vet inte vad du drömmer om. En del av oss drömmer om att få starta upp en fantastisk organisation som gör en massa bra saker. Andra drömmer om att få vandra genom uråldrig regnskog i Amazonas. Vissa längtar efter att få renovera ett ruffigt sekelskifteshus i Nora.

Allt det där är ju bra saker. Och ändå vet vi ju alla: When the rubber hits the road. När det verkligen gäller. Då är det människorna som gör livet vackert.

För vem betyder din organisation något, om inte för människor? Med vem ska du dela dina upplevelser från regnskogen, om inte med en vän? Och till vad går dina tankar när du ligger på din dödsbädd i Nora? Tänker du på listerna som du aldrig hann sätta upp, eller människorna du delat ditt liv med?

Varför är det då så svårt för många av oss, att varje dag välja människorna framför det andra? Visst vi kan ha goda skäl. Ibland orkar man inte med andra. Ibland kräver helt enkelt matlådor, studiemedelssökande och golvlister vår tid. Ibland kommer helt enkelt människorna i andra hand.

Men ändå. Jag tror att vi i allmänhet behöver förändra våra tankar. Jag tror nog att vi skulle kunna välja annorlunda många stunder, om vi hade börjat vår dag med orden: "Det är människorna som gör livet vackert!"

Men så var det det där med människor som vi inte bryr oss om. Som jag tolkar Tim Jacksons citat så handlar det inte om att börja vara otrevlig mot människor. Men det handlar om att ställa sig frågor som: för vilka människor finns jag till? vilka människor finns till för mig?

Så mycket i livet drar oss människor isär. Och ingenting drar oss isär så mycket som när vårt fokus inte är på dem vi har omkring oss, utan ständigt riktat mot någon annan. När vi beundrande blickar på våra idoler och tänker att vi vill bli som dem, trots att någon alldeles intill behöver mig som jag är.