"Många av oss är fast i en cirkel där vi spenderar pengar som vi inte har på grejer vi inte behöver, för att göra intryck som inte är bestående på människor som vi inte bryr oss om."Känner vi igen oss? Hur blev det egentligen så här? Och kanske viktigast av allt: vad gör vi åt det? Under fyra luckor i adventskalendern vill jag försöka skissa upp en annan cirkel att snurra i. Välkommen att snurra med.
- Tim Jackson
Del 3: Grejer
Det berättas att Martin Luther, en tid efter reformationen, blev uppsökt av några hängivna lärjungar som fanns i den församling där Luther var präst. Och lärjungarna sa, "Fader Martin, vi hoppas att du inte blir vred på oss att vi frågar, men hur kommer det sig att det enda du predikar för oss, vecka efter vecka, är evangeliet?". Luther förstod det underliggande budskapet hos lärjungarna: "vi är redo att gå vidare i tron". Men Luther svarade dem: "Jo, jag predikar evangeliet varje vecka eftersom ni vecka efter vecka glömmer bort det. Eftersom ni vecka efter vecka inte lever som människor som följer Kristus. Och jag kommer fortsätta att predika evangeliet till den dag jag ser att det slagit rot i era liv." Och Luther predikade evangeliet intill döden.
Jag tänker på den här berättelsen när jag sätter mig ner för att skriva ännu ett inlägg om vår överkonsumtion och alla grejer vi äger. Jag klandrar dig inte om du känner som Luther-lärjungarna, att vi har hört det här budskapet nu. Också jag kan tänker ibland att det är dags att gå vidare.
Men det är min erfarenhet och övertygelse att en del saker ändå måste sägas på nytt och på nytt. Varje vecka, och egentligen varje dag, behöver jag få höra att min synd är förlåten. Lika ofta behöver jag höra att Kristus är uppstånden och Anden given. Lika ofta behöver jag höra att jag tillsammans med mina trossyskon utgör Kristi kropp på den här jorden. Jag måste få höra allt detta, eftersom jag gång på gång tenderar att glömma det.
På samma sätt är jag övertygad om att allt som gör uppror mot den verklighet som nyss beskrivits, måste avväpnas. Avgudarna måste gång på gång avslöjas för vad de verkligen är.
Jag vet inte hur du reagerar på ordet avgud. Jag har tidigare tyckt att det är ett problematiskt begrepp som kan användas för att spiritualisera hela tillvaron och dela upp allting i svart/vitt. Men det behöver faktiskt inte bli så mystiskt. De flesta av oss kan nog skriva under på den enkla beskrivningen att saker och ting kan ta den plats som var avsedd för Gud. Allt det som gör anspråk på Guds domäner, det är det vi kallar för avgudar. Luther beskriver det som att "det vartill du sätter din tillit och förtröstan, det är din gud". Avgudarna är alltså relativa, i det att de varierar från tid till tid, i olika kulturer och hos olika individer. Denna föränderlighet är också ett viktigt skäl till att vi gång på gång behöver hjälpa varandra att avslöja det som har en benägenhet att ta Guds plats.
Så, vilka är våra avgudar i Sverige 2011? Många hävdar att det är våra grejer: smarta telefoner, tajta jeans och mysig inredning. Och ja, vi offrar många av våra slantar i de tempel där nämnda saker står till buds. Om det är sant att mitt hjärta följer i mina pengars fotspår (Matt 6:21)... så är Marieberg antagligen Örebros största kardiologiska klinik.
Men man skulle kunna fråga sig om det verkligen är grejerna vi avgudar? Bara på Blocket finns idag över 1000 iPhone4 till salu, en telefon som släpptes för ett och ett halvt år sedan. Om man anser att tillit innebär en långvarig överlåtelse har vi knappast en särskilt tillitsfull relation till våra grejer. När inredningsmodet byter nyans, jeansen blir för säckiga, och telefonmodellerna uppdateras med ett "s" - då finns inga svurna eder som håller oss kvar. Så när allting ständigt slits och byts ut, vilken är den bestående avguden i denna konsumismens tidevarv? Är det grejerna, eller är det kanske den eviga jakten på något bättre? En av de historiska hjärnorna bakom General Motors beskrev detta som "the organized creation of dissatisfaction", och det är väl precis vad konsumismen handlar om. En evig otillfredsställelse som inte gör att vi avgudar våra grejer, utan snarare att vi ständigt söker efter något nytt att dyrka.
Om vi som kristna vill förändras, och leva ut någon slags trotsig motkultur i den tid vi nu lever, då behöver vi gå djupare än att tala om alla grejer. Vi behöver tala om otillfredsställelsen som leder oss till grejerna. En bra utgångspunkt för detta är att söka råd hos de som har gått före. Kyrkofadern Augustinus har exempelvis en hel del att säga om vår längtan. Han menar att en djup längtan och otillfredsställelse hör till människans livsvillkor. Men Augustinus förstår också konsumismen som en omöjlig lösning: vår längtan kan inte stillas med hjälp av materiella ting, eftersom dessa till sin natur är tillfälliga. Det skapade är inte mål i sig självt utan har endast ett värde i relation till Skaparen. Som kristna är vi därför kallade att låta Gud själv råda bot på vår otillfredsställelse, och att se på våra grejer som medel för att nå vårt sanna mål. För, menar Augustinus, grejer ska användas men endast Gud ska åtnjutas.
Det berättas att Martin Luther, en tid efter reformationen, blev uppsökt av några hängivna lärjungar som fanns i den församling där Luther var präst. Och lärjungarna sa, "Fader Martin, vi hoppas att du inte blir vred på oss att vi frågar, men hur kommer det sig att det enda du predikar för oss, vecka efter vecka, är evangeliet?". Luther förstod det underliggande budskapet hos lärjungarna: "vi är redo att gå vidare i tron". Men Luther svarade dem: "Jo, jag predikar evangeliet varje vecka eftersom ni vecka efter vecka glömmer bort det. Eftersom ni vecka efter vecka inte lever som människor som följer Kristus. Och jag kommer fortsätta att predika evangeliet till den dag jag ser att det slagit rot i era liv." Och Luther predikade evangeliet intill döden.Jag tänker på den här berättelsen när jag sätter mig ner för att skriva ännu ett inlägg om vår överkonsumtion och alla grejer vi äger. Jag klandrar dig inte om du känner som Luther-lärjungarna, att vi har hört det här budskapet nu. Också jag kan tänker ibland att det är dags att gå vidare.
Men det är min erfarenhet och övertygelse att en del saker ändå måste sägas på nytt och på nytt. Varje vecka, och egentligen varje dag, behöver jag få höra att min synd är förlåten. Lika ofta behöver jag höra att Kristus är uppstånden och Anden given. Lika ofta behöver jag höra att jag tillsammans med mina trossyskon utgör Kristi kropp på den här jorden. Jag måste få höra allt detta, eftersom jag gång på gång tenderar att glömma det.
På samma sätt är jag övertygad om att allt som gör uppror mot den verklighet som nyss beskrivits, måste avväpnas. Avgudarna måste gång på gång avslöjas för vad de verkligen är.
Jag vet inte hur du reagerar på ordet avgud. Jag har tidigare tyckt att det är ett problematiskt begrepp som kan användas för att spiritualisera hela tillvaron och dela upp allting i svart/vitt. Men det behöver faktiskt inte bli så mystiskt. De flesta av oss kan nog skriva under på den enkla beskrivningen att saker och ting kan ta den plats som var avsedd för Gud. Allt det som gör anspråk på Guds domäner, det är det vi kallar för avgudar. Luther beskriver det som att "det vartill du sätter din tillit och förtröstan, det är din gud". Avgudarna är alltså relativa, i det att de varierar från tid till tid, i olika kulturer och hos olika individer. Denna föränderlighet är också ett viktigt skäl till att vi gång på gång behöver hjälpa varandra att avslöja det som har en benägenhet att ta Guds plats.
Så, vilka är våra avgudar i Sverige 2011? Många hävdar att det är våra grejer: smarta telefoner, tajta jeans och mysig inredning. Och ja, vi offrar många av våra slantar i de tempel där nämnda saker står till buds. Om det är sant att mitt hjärta följer i mina pengars fotspår (Matt 6:21)... så är Marieberg antagligen Örebros största kardiologiska klinik.
Men man skulle kunna fråga sig om det verkligen är grejerna vi avgudar? Bara på Blocket finns idag över 1000 iPhone4 till salu, en telefon som släpptes för ett och ett halvt år sedan. Om man anser att tillit innebär en långvarig överlåtelse har vi knappast en särskilt tillitsfull relation till våra grejer. När inredningsmodet byter nyans, jeansen blir för säckiga, och telefonmodellerna uppdateras med ett "s" - då finns inga svurna eder som håller oss kvar. Så när allting ständigt slits och byts ut, vilken är den bestående avguden i denna konsumismens tidevarv? Är det grejerna, eller är det kanske den eviga jakten på något bättre? En av de historiska hjärnorna bakom General Motors beskrev detta som "the organized creation of dissatisfaction", och det är väl precis vad konsumismen handlar om. En evig otillfredsställelse som inte gör att vi avgudar våra grejer, utan snarare att vi ständigt söker efter något nytt att dyrka.
Om vi som kristna vill förändras, och leva ut någon slags trotsig motkultur i den tid vi nu lever, då behöver vi gå djupare än att tala om alla grejer. Vi behöver tala om otillfredsställelsen som leder oss till grejerna. En bra utgångspunkt för detta är att söka råd hos de som har gått före. Kyrkofadern Augustinus har exempelvis en hel del att säga om vår längtan. Han menar att en djup längtan och otillfredsställelse hör till människans livsvillkor. Men Augustinus förstår också konsumismen som en omöjlig lösning: vår längtan kan inte stillas med hjälp av materiella ting, eftersom dessa till sin natur är tillfälliga. Det skapade är inte mål i sig självt utan har endast ett värde i relation till Skaparen. Som kristna är vi därför kallade att låta Gud själv råda bot på vår otillfredsställelse, och att se på våra grejer som medel för att nå vårt sanna mål. För, menar Augustinus, grejer ska användas men endast Gud ska åtnjutas.
"Du, o Gud, har skapat oss till Dig, och vårt hjärta är oroligt tills dess det finner vila hos Dig"
(Ur Augustinus Bekännelser)
"Du, o Gud, har skapat oss till Dig, och vårt hjärta är oroligt tills dess det finner vila hos Dig"
SvaraRaderaHurra!
Så bra! tack.
SvaraRadera