Gräv där du står

Alltså. Det här med förebilder. Visst är det väl bra att ha någon att se upp till och inspireras av? Själv har jag en hel drös; Fredskämpar, människorättsaktivister, skribenter, konstnärer. Sanningssägare och ifrågasättare. Lägg till det en generös och klok plånboksförebild, en ihärdig och tålmodig bönetantsförebild. Och så vidare.

Men när man ser upp till någon, finns kanske också en risk att man känner sig som världens minsta, får panik och helt stannar i växten? De här små gröna blev till exempel skräckslagna när jag visade dem hur jag tycker att de ska se ut om ett tag (gärna snarast).

Häromdagen hände det sig dock att jag åkte tåg (jag åker mycket tåg) och hörde ett spännande samtal (jag avlyssnar många samtal). En tågvärd stod och snackade med tre killar i gymnasieåldern. Han skojade och skrattade, kallade dem för dream team och triss med vinst. Han försökte uppmuntra dem till att skolka lite mindre, anstränga sig lite mer och tänka glada tankar. "Livet ska gå upp och ner, som börsen. Det är då man lär sig nåt."

Och jag tänkte… Det där är bara ett enkelt samtal, mitt i hans biljettkollarrunda. Men det verkar göra lite skillnad. Kanske behöver vi inte ha ambitionen att på egen hand utrota hela världens fattigdom. Klimathotet ligger inte på en människas axlar. Nä, låt dig inspireras av andra - och gräv sen där du står. Det är nog vad det handlar om.

Vilken är din spade?