Ensam i juletid. Jul i ensamhet. Ensam i tiden. Tid i ensamhet.
Jag lever i ett land där ensamhet håller på att bli en folksjukdom. Ett land där självmordsstatistiken är bland de högsta i världen och där den mentala ohälsan är ett av de största samhällsproblemen. I Sverige idag finns det massvis med äldre människor som känner sig överflödiga och ensamma. Det finns människor med blomstrande socialnät som biter ihop och håller tillbaks gråten, oroliga barn som inte kan somna på kvällarna, affärsmän som jobbar några timmar till för att dämpa ångesten, gifta par som inte längre kan hitta sig själva i något varandra, människor som aldrig har någon annan att dela en måltid med och fjortonåringar med 600 facebookvänner som skär sig i handlederna. Ensamhet bedövar mänsklighet.
”Du springer hit och dit och letar efter liv, söker efter livet i livet”.
Jag lever i ett land med härskande individualism. Ett land där allting tycks handla om den enskilde individens behov. En känd svensk bloggare dikterade följande i ett blogg-inlägg tidigare i år: ”2011 är bara mitt år. Mitt mitt mitt. Jag ska lägga all min energi på mig själv och jobba dygnet runt om jag känner för det utan att få dåligt samvete.” Den nakna sanningen: jag har också fallit som offer för självupptagenheten. Ja, det mesta i mitt liv handlar om mig. Det handlar om alla mina val, frågor, önskningar, drömmar och förverkliganden. Om vad jag vill göra, om vart jag är på väg och vad jag vill uppnå. Och drivkraften? Självtillräcklighet kanske. Jag vet knappt. Till råga på allt är ”Ensam är inte stark” en universalsanning i vars kontrast mitt liv blir någon slags paradox eftersom jag inte tillfredsställs av min egen strävan. För ärligt talat, jag tror faktiskt inte på individualismen, vi är inte skapade för självcentrering, det stämmer bara inte. Nej, jag tror inte att det gör oss gott, jag tror det skapar tomhet och sprider hopplöshet. Ja, ibland faller fasaderna som korthus och man står där ensam kvar. Vad har man då? Sig själv. Självförakt kanske. Ensamhet.
”Vem möter blicken, och vem tar sig tid, vem orkar drömma om mer?”
I höstas var jag i Tanzania i några veckor. En dag fann jag mig själv sittandes mitt ute på den afrikanska landsbygden med en skrämmande insikt om att människorna där hade hittat något som jag missat mitt i all min strävan efter liv. Här, i världens ände, där tiden liksom stod still, fanns all tid för medmänsklighet, vänlighet och glädje. De bräckligaste och fattigaste människorna jag någonsin mött levde så nära livet självt och det var så vackert! Väl hemma brottades jag i flera månader med en uppgivenhet, en slags rastlöshet. Jag saknade att möta människor. Kanske är jag inte ensam? Kanske står du, liksom jag, med ett hjärta sönderslitet av medmänsklighet, men med ett uppror som aldrig får plats att gro? Kanske ser du den där ensamma kvinnan varje dag men du har fullt upp med dig själv. Eller känner du dig ensam för att du lyckats göra världen till ett kosmos som snurrar kring dina havanden och göranden, trots att dina nästa ropar efter ömhet?
”Var gång du vågar se in i ett liv är det dig själv du ser.”
Jag tror och hoppas att vi kan göra skillnad. Det behöver inte vara såhär. Jag längtar efter att få leva ett utgivande och osjälviskt liv. Ett liv där kärleken till min nästa får rum att slå rot, där jag lär mig att lyfta bort fokus från mig själv, där självcentrering och självupptagenhet byts ut mot omtanke, omsorg och medmänsklighet. Jag vill bli den människan som möter blicken, som tar sig tid och som vågar drömma om mer. Vill du? Längtar du? Kanske kan vi tillsammans rädda en brusten mänsklighet från ensamhetens och individualismens herravälden. Jag tror faktiskt att det går. Du behövs. Du får inte gå nu. Gå inte förbi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar