Pengar

"Många av oss är fast i en cirkel där vi spenderar pengar som vi inte har på grejer vi inte behöver, för att göra intryck som inte är bestående på människor som vi inte bryr oss om."

- Tim Jackson

Känner vi igen oss? Hur blev det egentligen så här? Och kanske viktigast av allt: vad gör vi åt det? Under fyra luckor i adventskalendern vill jag försöka skissa upp en annan cirkel att snurra i. Välkommen att snurra med.

Del 4: Pengar
Enligt olika rapporter antas de flesta svenskar lida av ekonomisk stress. När de berättar på A-ekonomi att det råder "osäkerhet i världsekonomin" så blir vi lätt osäkra också inombords. Men det är en börda som vi ofta bär på egen hand, eftersom svensken ogärna pratar om sin ekonomi med andra. Istället sneglar vi på människor omkring oss, och konstaterar att vi inte har råd med det liv vi önskar leva. Men i vilja att ändå hänga med på tåget så går vi in i cirkeln där vi "spenderar pengar vi inte har...".

Nej, det här är inte en verklighet som jag själv upplevt, och antagligen lika främmande för många av er som läser den här kalendern. Jag har ingen aning om hur det känns att behöva låna pengar för att köpa julklappar till sina barn, och det vore alldeles för enkelt för mig att raljera över svenskens oansvariga sms-lånande.

Men jag skulle önska att vi kunde börja prata lite mer om våra pengar. Att vi kunde hjälpa varandra att se vad vi faktiskt har. För det är ju så, att de flesta av oss ändå är ofantligt rika. Om vi bara sneglar åt rätt håll så blir det smärtsamt tydligt. Jag knappade in den svenska medelinkomstlönen på globalrichlist.com och fick följande resultat:

Faktum är att jag fortfarande tillhörde de 14% rikaste i världen när jag istället skrev in mitt årliga studiebidrag!

Tänk om vi kunde hjälpa varandra att se detta. Att se att vi är rika. Att se att vi har råd att vara generösa. Och tänk om vi kunde tala om vårt liv och vår ekonomi på ett sådant sätt att människor runtomkring oss inte blir stressade, utan istället slappnade av och såg på sitt liv i förnöjsamhet.

Jag hörde nyligen om en kille som i sitt årliga lönesamtal blev föreslagen en löneökning med 1000 kr. Inte överdrivet mycket pengar, men ändå knappast ett ovälkommet tillskott för de flesta av oss. Men killen chockar sin chef med ett noga övervägt svar: "Jag och min familj har faktiskt så vi klarar oss, och till och med lite mer. Så istället för att ge det här till mig så vill jag att du ger 1000 kr extra till den på företaget med lägst lön."

Jag kan fundera över hur chefens tankar gick efter det där. Eller vad de andra på företaget sa. Den här killen är på intet sätt den högst betalda på sin arbetsplats. Vad tänkte de som hade mer i lön än honom? Kanske tänkte de, åtminstone för en stund, att de också har så att de klarar sig.